Jag minns den dagen då jag fick veta att jag skulle bli moster. Ett telefonsamtal från en uppspelt, överlycklig syster som längtat efter detta. En mamma och blivande mormor som bekymrat undrade hur detta skulle gå, men som med tiden förstod att det skulle gå bra. Och till sist var lika, om inte mer uppspelt än den blivande mamman själv.
Den dagen du föddes, älskade plutt, satt jag i soffan därhemma och väntade och längtade, efter det där telefonsamtalet. Till sist kom det, du var här och du var helt underbar! En lycklig moster grät några glädjetårar. Som vi väntat på dig.
Några dagar senare fick vi träffa dig för första gången. Du var så liten och pluttig, och alldeles, alldeles fantastiskt fin. Jag har älskat dig från första stund, mer än jag trodde var möjligt.
Efter en vecka skulle din mamma och pappa åka och handla och jag fick äran att vara barnvakt. Du sov på mitt bröst hela den timme de var borta och jag var så rädd att väcka dig att jag inte gick på toaletten under hela tiden trots att jag var galet kissnödig.
Idag har du hunnit bli tre stora år och är den finaste stora, lilla kille som finns. All tid jag spenderar med dig är så värdefull, och du får mig att skratta varje gång vi ses. Du är den första människa jag träffat som jag ögonblickligen, utan en sekunds tvekan, skulle ge mitt liv för om det behövdes. Det är en märklig känsla och något du är totalt omedveten om. Precis som det ska vara.
Jag har haft många jobbiga stunder under de senaste åren. Men att vara moster åt dig har alltid, alltid fått mig att bita ihop och fortsätta kämpa. Jag vill finnas där för dig genom hela livet. Alltid. När du ser på mig och skrattar svämmar hjärtat över av kärlek och jag är så tacksam att jag fick bli moster till just, precis DIG.
