Lite om mig

Här kan ni läsa om mig och mitt liv. Ibland är det alldeles underbart, ibland lite sämre. Men jag försöker ha så roligt jag bara kan. Jag skrattar mycket, gärna ofta och riktigt högt.

tisdag 31 december 2013

2013 - Mitt år.

Efter tre tunga år var 2013 året då livet äntligen blev bättre. Som jag väntat och kämpat. Efter depression, håglöshet och tappad livsgnista blev jag återigen mig själv. Jag var glad och skrattade ofta 2013. Det var också året då jag började tro på något. Inte Gud, Allah eller något sådant. Men på livet. På att det finns mening i det som sker. På att den tunga perioden jag gick igenom gjorde mig till en bättre människa. Att jag lever MER nu än tidigare. Jag är betydligt starkare, ödmjukare och mer omtänksam idag än för tre år sedan. Jag är rädd om andra, och om mig själv. Framförallt tycker jag om mig själv mer än någonsin tidigare. Det är en otroligt skön känsla att sluta fred med sig själv. Jag är hel.

Det var också ett händelserikt år. Jag tog examen, fick ett fantastiskt jobb och träffade mängder av nya människor. Jag var prisutdelare på Näringslivets pris inför 600 personer (utan att snubbla!). Jag drog igång ett Sverige för alla och fick stöd av kända som okända som tycker som jag. Jag deltog i GemenskapsJul och fick uppleva meningen med julen, just det, - Gemenskap. Jag gick i Pride-paraden och var så stolt och rörd över Luleå som stad.

Det var också året då Luleå Hockey tog sig till SM-final. Underbart. Mindre underbart men väldigt lärorikt var att jag, för första gången sedan tonåren, blev olyckligt kär. Det gjorde ont. Men på något sätt var det min tur nu. Och det var ganska skönt att upptäcka att jag faktiskt hade förmågan att bli kär. Jag tvivlade där ett tag och det tycks gå länge mellan gångerna för mig.

Jag stod upp för det jag tyckte 2013. Ofta och högljutt. Det tänker jag fortsätta med. Men jag ska också lära mig att inte ta alla konflikter och diskussioner. Jag ska istället välja ut de viktiga. De som verkligen betyder något.

Till alla er som finns i mitt liv, tack. Ni är viktiga och värdefulla för mig. Gott nytt år.

//Mia




söndag 27 oktober 2013

Moster Mia

Jag minns den dagen då jag fick veta att jag skulle bli moster. Ett telefonsamtal från en uppspelt, överlycklig syster som längtat efter detta. En mamma och blivande mormor som bekymrat undrade hur detta skulle gå, men som med tiden förstod att det skulle gå bra. Och till sist var lika, om inte mer uppspelt än den blivande mamman själv.

Den dagen du föddes, älskade plutt, satt jag i soffan därhemma och väntade och längtade, efter det där telefonsamtalet. Till sist kom det, du var här och du var helt underbar! En lycklig moster grät några glädjetårar. Som vi väntat på dig.

Några dagar senare fick vi träffa dig för första gången. Du var så liten och pluttig, och alldeles, alldeles fantastiskt fin. Jag har älskat dig från första stund, mer än jag trodde var möjligt.

Efter en vecka skulle din mamma och pappa åka och handla och jag fick äran att vara barnvakt. Du sov på mitt bröst hela den timme de var borta och jag var så rädd att väcka dig att jag inte gick på toaletten under hela tiden trots att jag var galet kissnödig.

Idag har du hunnit bli tre stora år och är den finaste stora, lilla kille som finns. All tid jag spenderar med dig är så värdefull, och du får mig att skratta varje gång vi ses. Du är den första människa jag träffat som jag ögonblickligen, utan en sekunds tvekan, skulle ge mitt liv för om det behövdes. Det är en märklig känsla och något du är totalt omedveten om. Precis som det ska vara.

Jag har haft många jobbiga stunder under de senaste åren. Men att vara moster åt dig har alltid, alltid fått mig att bita ihop och fortsätta kämpa. Jag vill finnas där för dig genom hela livet. Alltid. När du ser på mig och skrattar svämmar hjärtat över av kärlek och jag är så tacksam att jag fick bli moster till just, precis DIG.

söndag 7 juli 2013

Självutlämnande

Tänk att jag inte skrivit ett ord här sedan april! Jag förstår att ni oroat er och säkert mått otroligt dåligt då ni inte fått ta del av mina tankar och känslor (HAHA). Men nu är jag tillbaka. I alla fall idag. Imorgon vet jag inte så noga. Men just idag kändes det rätt att blogga. Skriva av sig lite. Bloggen har varit lite som en ventil för mig, men under författandet av C-uppsatsen dog min skrivlust verkligen. Först nu verkar den ha börjat återhämta sig. Så vi får ta det lite varsamt.

Idag har jag författat en dikt. Kan det finnas något mer självutlämnande än det?

Det känns som om jag väntar
på någon
på dig
på det

Kanske på framtiden och livet
en början
eller ett slut
eller slutet på en annan början
Utan dig

Med ingen
och alla andra
Men utan självklarheten
Den får du
väldigt gärna 
stå för

Gonatt på er!

fredag 19 april 2013

Ursäkter, näthat och skrivlust

Blev så inspirerad av Åsa Petersens krönika att det började klia i fingrarna över att också peta i ämnet. Åsas krönika läser ni här om ni vill: http://www.kuriren.nu/nyheter/?articleid=6817682

Jag har insett att jag med min ärlighet och framfusighet ibland sårar människor. Tre gånger den här veckan har jag gjort tre olika personer ledsna eller irriterade. Inte bra. Men, jag har bett om ursäkt och det gör jag alltid om det är befogat. Jag vet när jag gjort fel och då är det bara att erkänna det. Det är dock väldigt sällan jag sårar någon med flit, oftast kläcker/skriver jag bara ur mig något som jag hade i tankarna, utan att tänka på att någon annan kan ta illa vid sig. Det är det som är jag och det kommer nog inte att upphöra bara sådär. Men tack ni som påminner mig när jag gör fel. Ni gör mig lite, lite bättre.

Här kommer övergången till mitt nästa ämne: Näthatet. Hur tänker jag då? Jo, att dessa personer, som håller på med sådant gör det verkligen med flit. Sårar alltså. Jag har tänkt mycket på det där. Hur är man som människa när man ägnar tid och energi åt att skriva inlägg och kommentarer vars enda avsikt är att göra illa någon annan? Vad ligger bakom det beteendet? Och VEM ligger bakom det?

Kuriren och NSD har nyligen beslutat sig för att inte längre ha ett anonymt kommentarsfält. Helt rätt tycker jag. Och vips så blev hatkommentarerna så mycket färre. Så en slutsats kan vi dra, de som hatar på nätet vågar inte stå för sina åsikter när de kan kopplas till dem som person. Jag bara undrar; Om man är så feg att man inte ens vågar öppet stå för sin åsikt, hur kan man då anse sig ha rätten att sätta sig på en annan människa och försöka förnedra, förstöra och förgöra? Hur kan man se sig i spegeln varje dag när man försöker sparka på någon som är så mycket modigare, som visar sig, med namn, bild, videoklipp. Som vågar prata och höja rösten och säga ifrån om saker som är fel i samhället. Vilka är dessa personer och var gick det fel? Hur kan man ha så mycket ilska, hat och elakhet inom sig?

Jag är ingen offentlig person, men i och med viss uppmärksamhet för Ett Sverige för alla-initiativet har jag varit i både TV och tidningar. NSD:s kommentarsfält var då artikeln om  mitt initiativ skrevs fortfarande anonymt. Det kom mängder av kommentarer, både ris och ros. Mest ris faktiskt. Jag har ganska lätt för att skaka av mig saker, så kommentarerna stör mig egentligen inte. Med undantag för en av dem.

I artikeln så skriver de om mig som Maria, alltså mitt riktiga namn. Alla mina vänner och bekanta kallar mig dock för Mia (förutom min pappa). När jag scrollade bland kommentarerna, ner till en av de första till artikeln, så hittade jag något intressant. Någon som skrev att jag var en hycklare. Att jag aldrig skulle låta mina barn gå på en invandrartät skola. Att jag aldrig skulle bo i en invandrartät stad med mera. Någon som kallade mig Mia. Hittills hade jag i kommentarerna benämnts Maria.

Av just detta skäl fastnade den här kommentaren hos mig. För att det uppenbarligen är någon som jag känner, eller åtminstone vet vem jag är. Och denna någon tog sig tiden att sätta sig ner och skriva något sådant om mig. Just därför sved den. Ibland undrar jag fortfarande vem det var som skrev. Om du vågar kan du ge dig till känna, det vore intressant att ha en debatt med dig som tror dig känna mig så väl.

En sak är säker - Såna som du får mig inte att vilja sluta driva viktiga frågor. Såna som du gör att jag faktiskt postar en till video på Ett Sverige för alla, eller lägger upp en till bild, eller skriver ett till inlägg, eller filar på hur jag ska fortsätta arbeta med detta.

Och vet du vad: JAG är så mycket modigare än DU.

onsdag 17 april 2013

INSTRUKTIONER FOR DUMMIES


Jo, men alltså. Jag vet ju att sådant här är svårt… Så därför tänkte jag nu ge er killar en guide till hur vi tjejer vill att ni ska agera i specifika situationer. Och ja, jag är fullt medveten om att alla tjejer inte gillar killar och alla killar inte tjejer och så vidare. Men eftersom detta är min blogg, och jag råkar vara tjej och gilla killar så kommer detta inlägg att formuleras därefter och baseras på mina erfarenheter och önskemål. (Och några av mina vänners). Det är dock fullt möjligt att använda dessa tips i även i relationer som inte utgör heteronormen. Byt bara ut orden kille och tjej till valfri preferens. Och just det, bara ”for the record” -Jag är en framåt tjej, jag sitter inte och väntar på att killar alltid ska ta initiativ eller höra av sig. I mina senaste förhållanden/relationer har jag varit mer initiativtagande. Men det finns vissa saker som jag förväntar mig att killen/personen jag har någon slags ”thing ”med ska göra. So, here it is. Läs och lär.

1.  Om någon slags romantisk/sexuell aktivitet har ägt rum (oavsett hur liten!) och ni faktiskt, typ gillar tjejen i fråga så vill vi att ni hör av er dagen efter. Alltid. Okej? Det räcker med ett sms, jag lovar! Killar, jag vet att detta är sjuhuhukt, ofantligt svårt och avancerat, så ni kan följa denna oumbärliga mall vid behov: ”Hej, läget? ” KLART!

JA, det är så enkelt, på riktigt. Ni behöver inte bemöda er med utlägg om hur fantastiska vi är, eller hur mycket ni tänker på oss, eller hur hela dagen varit. (Man får om man vill, men jag tänker mig att vi börjar med minimal effort. The basics liksom. OK?) Och bäst av allt, ett TVÅ-ORDS-SMS har alla tid med. Även om man typ ska spela SM-final i fotboll/bandy/golf eller skriver en doktorsavhandling eller jobbar övertid eller har tvättsuga eller 7 barn eller en hund eller är svårt sjuk eller är på dåligt humör eller har allmänt fullt upp. För om ni inte hör av er och skickar dessa två ord så kan det nämligen vara så att vi får för oss att ni trots allt inte gillar oss alls. Alltså inte ens lite. Eller att aktiviteten som ägde rum kanske inte alls var sådär sjukt mysig/sexig/nice/awesome som vi trodde när vi promenerade hem. Och JA, vi vet att detta är skittöntigt, och vi VILL inte bli så här osäkra och förvirrade. Men hur starka, feministiskt övertygade och självsäkra vi än är så börjar vi tvivla vid vissa tillfällen. Detta är ett av dem. Förstått? Bra, då går vi vidare.

2.   Ni ska alltid, alltid, alltid följa punkt 1. (Såvida inte synnerliga skäl finnes: Se undantag 1, 2 och 3 nedan.

Obs! Ovan anförda instruktioner gäller endast om intresse finns mellan parterna. Är så inte fallet kan ni strunta i punkt 1. (Fast då kan vi kanske strunta i det som ledde fram till hela punkt-1-situationen i första taget). Dock finns undantag från regeln.

Undantag 1: Om en överenskommelse finns mellan båda parter att man inte skall höras vid så behöver punkt 1 således inte följas.

Undantag 2: Om båda parter är införstådda med att ”aktiviteterna”  är ett tidsfördriv utan några som helst känslor behöver inget sms skickas dagen efter ovan nämnda ”aktivitet”.

Undantag 3: Ni har avlidit. Detta skulle rimligen omöjliggöra telefonkontakt från er sida och det kan tänkas att vi eventuellt, möjligen skulle acceptera detta som ursäkt. 

lördag 6 april 2013

Bekräftelse

Hade ett samtal med en bekant för några dagar sen om bekräftelse. Hur viktigt det är, och att alla vill ha det. Jämt. I och med facebook, instagram, bloggar och andra sociala medier har det blivit så mycket enklare att få och ge bekräftelse, på gott och ont. Hur många gillar min status, min bild, min kommentar? Och framförallt VEM gillar? (Näthatet är förstås den största baksidan med dessa medier, men det får avhandlas i ett inlägg för sig.)

Alla vill ha bekräftelse. Alla behöver det. Dagligen. Jag har tänkt mycket på det där, det är så sant. Självklart är det viktigt att kunna bekräfta sig själv också. Att JAG tycker att jag är bra och duger. Men bekräftelse behöver vi få av andra också. Den som säger något annat måste ljuga! (Tror jag i alla fall...) Vi behöver få veta att vi är bra föräldrar, vänner, partners, idrottare, arbetare. Att vi är lite snygga och fina ibland. You name it!

Igår fick jag en underbar bekräftelsekick! På Ett Sverige för allas facebook-sida lade jag upp ett foto från Luleå Hockeys läktare på en banderoll med texten: Supportrar mot rasism.


Bilden har fått 358 likes, delats 27 gånger och nått över 6000 personer. Det är bekräftelse för mig. Att lilla jag, genom mitt initiativ Ett Sverige för alla, kan nå så många människor. Att så många uppskattar det jag gör och framförallt delar mina åsikter om ett öppet Sverige som är till för alla. Bekräftelse på att det jag gör kanske gör en liten, liten skillnad i världen. ...Aaaaaah. Den känslan. Obetalbar.


söndag 24 mars 2013

Fina Earth Hour och fula attityder

Igår var det Earth Hour. Miljontals människor släckte lamporna för att uppmärksamma världens miljöproblem och visa sitt stöd för kampanjen. Man blir glad.


Man blir mindre glad när människor skriver dumma statusuppdateringar på facebook så som "Jag tände alla lampor HAHA". Allvarligt. My god, så tuff du är då. Bad boy/girl där. Likadant kommenteras det på forum så som exempelvis Aftonbladet. "Vad spelar det för roll att miljoner människor släcker lampan i en timme, det är ju en minoritet av världens befolkning". Och så vidare...

Hur orkar man vara så negativ? Jag fattar inte? Det är just precis DEN attityden som är så farlig. Inställningen att det är ingen idé. Fattar ni inte att för alla miljöproblem som ni vägrar ta tag i IDAG så kommer era barn att vara tvingade att göra dubbelt så mycket, och betala så ofantligt mycket mer IMORGON.

Jag blir förbannad. Earth Hour handlar dessutom inte om att "spara ström" i en timme. Det handlar om att genom en gemensam manifestation uppmärksamma miljöproblemen och skapa medvetenhet i frågan. Att väcka tankar och få oss att se över våra beteenden, och förändra hur vi lever varje dag. Inte bara en timme, en gång om året. Men man måste börja någonstans. Att släcka lampan i en timme är just precis det. En början. 

Hur kan man vara så lat och oengagerad att man inte ids/vill/orkar släcka lamporna i EN enda timme. Hur ska vi kunna rädda den här världen om man inte ens kan göra den minimala uppoffringen?

Jag vet, precis som ni, att det inte räcker med att VI gör det här. Länder, regeringar, multinationella företag och industrier måste förändra sina beteenden. Men det är upp till oss alla att visa var vi står i den här frågan. Att visa vilken typ av värld vi vill leva i. Det börjar här. Det börjar nu. Det börjar med dig. Så snälla skippa tuffing-attityden och ansträng dig en smula. Tack.