Rädd att misslyckas!

Imorgon och på fredag har jag tenta. Jag känner mig sämre förberedd än någonsin. Den ena har jag pluggat på till hyfsat (lite för lite ändå men..), men den andra har jag knappt pluggat alls till. Och istället för att plugga på dom sista timmarna så bloggar jag, facebookar, dammsuger - you name it. Det går bara inte att fokusera.

Tänk om jag faktiskt kuggar den här tentan? (Eller båda!) Jag har i stort sett aldrig kuggat på ett prov i mitt liv. En gång på högstadiet fick jag IG på ett matteprov, men det gjorde jag flit, för jag ville se hur det kändes. Haha, true story. Sen gjorde jag om det och fixade det. Så hade jag testat det liksom.

Nu känner jag mig för första gången rädd för att misslyckas! Tänk om jag faktiskt inte fixar det här?
Läskigt! Jag vet att det inte är hela världen, folk kuggar saker jämt och sen löser det sig ändå. Men JAG gör inte sånt. Missförstå mig rätt. Jag tror inte att jag är bättre än någon annan, jag har bara väldigt höga krav på mig själv. Försöker verkligen låta att bli att ha det och har släppt det på vissa plan. Men i skolan känns det liksom inte okej att misslyckas för mig.

Aja... så äre. Wish me luck!

Retail therapy

Shoppade upp dom sista kronorna innan nästa studielån trillar in på kontot. Blidde ett solpuder, Isadora och en puderborste + lite lösgodis. Vem blir inte glad av lite shopping? :)

Okej, SÅ glad blev jag inte, men liiite, liiiite.

Och man känner sig alltid fräschare när man får lite färg. Jag är alltid flera nyanser ljusare i ansiktet än på kroppen. Det är jättestor skillnad. Konstigt... Men detta lär ju hjälpa ;)

I'm in lööööv

När jag inte bloggat på länge får jag liksom en liten ångest i kroppen. Typ går runt och tänker att jag BORDE blogga, även om jag inte har nåt speciellt att skriva om... Därför skriver jag nu ett helt meningslöst blogginlägg för att slippa känna press att jag måste blogga, Moahaha!

Förresten är jag KÄR. I Jax i Sons of Anarchy. Alltså på riktigt kär, hahaha. Så sjuuukt snygg. Och lite sådär tuff på utsidan men mjuk på insidan. Me like! Har just börjat se serien, är på första säsongen. Lite efter I know. Fick den äntligen i present. Tack! <3

Mmmmmmmm

 Känns skönt att ha en serie att nöta, längesen jag följde nåt. Svenska Hollywoodfruar räknas liksom inte som en riktig serie.

I fredags var vi ut ett helt gäng. Först after work(school) på Coop arena, hockey och sen fest hos mig och sen ut. Men jisses vad gammal man känner sig när man är ut på fredagar. Kände inte många....
Igår, lördag sov jag bort hela dan. Jag kan vara en av få människor som har stora problem att somna efter krogen. Är ju sällan speciellt full heller, vilket annars kan underlätta. Ligger ofta vaken till 7-8 på morgonen och läser eller som nu, kollar SoA...

Se det blev ju lite blogginnehåll trots allt!
Puss och kram

Hockey är trots allt bara hockey

Jag var på hockey ikväll. På väg till arenan kändes det som en viktig match. Några timmar senare brydde sig inte en enda själ i hela Coop arena om ifall Luleå vann eller förlorade. Ibland får man sig en tankeställare. Ibland får en hel idrottsarena sig en kollektiv tankeställare. Det var fruktansvärt, hemskt, sorgligt och lite vackert på samma gång. Ibland så förenar och förbrödrar idrott långt över klubbgränserna. Ikväll var en sådan kväll.

Det viktiga idag är inte ett idrottsresultat. Det viktiga idag är i stället att Oscar Sundh i HV71 har vaknat och kan sitt personnummer och kan röra armar och ben. Gud, om du finns, så Tack!

Jag tror alla vi som var på plats direkt kände att det inte såg bra ut när Oscar brakade i isen med huvudet före. Jag tror vi alla höll andan under de 16 minuter han låg medvetslös på isen och behandlades. Tills slut togs han ut på bår, med dropp, syrgas och fixerad nacke. Hela arenan var i chock och beslutet om att avbryta matchen kändes helt rätt. Det fanns inte en person i hallen som brydde sig om resultatet. Beslutet fick stående ovationer och Luleåklacken skanderade Oscar Sundhs namn. Det är inte ofta man ser sådant i hockey. På väg av isen åkte HV-spelarna fram till H-läktaren och applåderade Luleåsupportrarna. Det ser man ännu mer sällan. Men ikväll var en sådan kväll. Ikväll var hockey bara hockey. Vackert och sorgligt på samma gång.

Mindre vackert: Under hela tiden Oscar Sundh behandlades stod Per Ledin vid hans sida. Jag hade tänkt ägna det här inlägget åt att vara arg på de fåtal idioter i Luleås klack som hade mage att skandera "Ledin, Ledin, ditt jävla svin", när en frustrerad och skakad Ledin försökte få kameramannen att sluta filma hans medvetslösa lagkamrat genom att banka med klubban i plexiglaset. Jag blev så arg på dessa "luleåfans" att jag skakade. Och skämdes. Det tror jag hela hallen gjorde. Om något så fruktansvärt som det som skedde på isen ikväll någonsin skulle hända mig, så hoppas jag att jag har någon som Ledin på mitt lag. Någon som står upp för mig, och som säger ifrån när han tycker något är fel. Som sagt, jag hade tänkt ägna mitt inlägg åt det här. Men jag låter bli. Det får räcka sådär. Dom skäms nog tillräckligt.