Efter tre tunga år var 2013 året då livet äntligen blev bättre. Som jag väntat och kämpat. Efter depression, håglöshet och tappad livsgnista blev jag återigen mig själv. Jag var glad och skrattade ofta 2013. Det var också året då jag började tro på något. Inte Gud, Allah eller något sådant. Men på livet. På att det finns mening i det som sker. På att den tunga perioden jag gick igenom gjorde mig till en bättre människa. Att jag lever MER nu än tidigare. Jag är betydligt starkare, ödmjukare och mer omtänksam idag än för tre år sedan. Jag är rädd om andra, och om mig själv. Framförallt tycker jag om mig själv mer än någonsin tidigare. Det är en otroligt skön känsla att sluta fred med sig själv. Jag är hel.
Det var också ett händelserikt år. Jag tog examen, fick ett fantastiskt jobb och träffade mängder av nya människor. Jag var prisutdelare på Näringslivets pris inför 600 personer (utan att snubbla!). Jag drog igång ett Sverige för alla och fick stöd av kända som okända som tycker som jag. Jag deltog i GemenskapsJul och fick uppleva meningen med julen, just det, - Gemenskap. Jag gick i Pride-paraden och var så stolt och rörd över Luleå som stad.
Det var också året då Luleå Hockey tog sig till SM-final. Underbart. Mindre underbart men väldigt lärorikt var att jag, för första gången sedan tonåren, blev olyckligt kär. Det gjorde ont. Men på något sätt var det min tur nu. Och det var ganska skönt att upptäcka att jag faktiskt hade förmågan att bli kär. Jag tvivlade där ett tag och det tycks gå länge mellan gångerna för mig.
Jag stod upp för det jag tyckte 2013. Ofta och högljutt. Det tänker jag fortsätta med. Men jag ska också lära mig att inte ta alla konflikter och diskussioner. Jag ska istället välja ut de viktiga. De som verkligen betyder något.
Till alla er som finns i mitt liv, tack. Ni är viktiga och värdefulla för mig. Gott nytt år.
//Mia
