Ursäkter, näthat och skrivlust

Blev så inspirerad av Åsa Petersens krönika att det började klia i fingrarna över att också peta i ämnet. Åsas krönika läser ni här om ni vill: http://www.kuriren.nu/nyheter/?articleid=6817682

Jag har insett att jag med min ärlighet och framfusighet ibland sårar människor. Tre gånger den här veckan har jag gjort tre olika personer ledsna eller irriterade. Inte bra. Men, jag har bett om ursäkt och det gör jag alltid om det är befogat. Jag vet när jag gjort fel och då är det bara att erkänna det. Det är dock väldigt sällan jag sårar någon med flit, oftast kläcker/skriver jag bara ur mig något som jag hade i tankarna, utan att tänka på att någon annan kan ta illa vid sig. Det är det som är jag och det kommer nog inte att upphöra bara sådär. Men tack ni som påminner mig när jag gör fel. Ni gör mig lite, lite bättre.

Här kommer övergången till mitt nästa ämne: Näthatet. Hur tänker jag då? Jo, att dessa personer, som håller på med sådant gör det verkligen med flit. Sårar alltså. Jag har tänkt mycket på det där. Hur är man som människa när man ägnar tid och energi åt att skriva inlägg och kommentarer vars enda avsikt är att göra illa någon annan? Vad ligger bakom det beteendet? Och VEM ligger bakom det?

Kuriren och NSD har nyligen beslutat sig för att inte längre ha ett anonymt kommentarsfält. Helt rätt tycker jag. Och vips så blev hatkommentarerna så mycket färre. Så en slutsats kan vi dra, de som hatar på nätet vågar inte stå för sina åsikter när de kan kopplas till dem som person. Jag bara undrar; Om man är så feg att man inte ens vågar öppet stå för sin åsikt, hur kan man då anse sig ha rätten att sätta sig på en annan människa och försöka förnedra, förstöra och förgöra? Hur kan man se sig i spegeln varje dag när man försöker sparka på någon som är så mycket modigare, som visar sig, med namn, bild, videoklipp. Som vågar prata och höja rösten och säga ifrån om saker som är fel i samhället. Vilka är dessa personer och var gick det fel? Hur kan man ha så mycket ilska, hat och elakhet inom sig?

Jag är ingen offentlig person, men i och med viss uppmärksamhet för Ett Sverige för alla-initiativet har jag varit i både TV och tidningar. NSD:s kommentarsfält var då artikeln om  mitt initiativ skrevs fortfarande anonymt. Det kom mängder av kommentarer, både ris och ros. Mest ris faktiskt. Jag har ganska lätt för att skaka av mig saker, så kommentarerna stör mig egentligen inte. Med undantag för en av dem.

I artikeln så skriver de om mig som Maria, alltså mitt riktiga namn. Alla mina vänner och bekanta kallar mig dock för Mia (förutom min pappa). När jag scrollade bland kommentarerna, ner till en av de första till artikeln, så hittade jag något intressant. Någon som skrev att jag var en hycklare. Att jag aldrig skulle låta mina barn gå på en invandrartät skola. Att jag aldrig skulle bo i en invandrartät stad med mera. Någon som kallade mig Mia. Hittills hade jag i kommentarerna benämnts Maria.

Av just detta skäl fastnade den här kommentaren hos mig. För att det uppenbarligen är någon som jag känner, eller åtminstone vet vem jag är. Och denna någon tog sig tiden att sätta sig ner och skriva något sådant om mig. Just därför sved den. Ibland undrar jag fortfarande vem det var som skrev. Om du vågar kan du ge dig till känna, det vore intressant att ha en debatt med dig som tror dig känna mig så väl.

En sak är säker - Såna som du får mig inte att vilja sluta driva viktiga frågor. Såna som du gör att jag faktiskt postar en till video på Ett Sverige för alla, eller lägger upp en till bild, eller skriver ett till inlägg, eller filar på hur jag ska fortsätta arbeta med detta.

Och vet du vad: JAG är så mycket modigare än DU.

INSTRUKTIONER FOR DUMMIES

Jo, men alltså. Jag vet ju att sådant här är svårt… Så därför tänkte jag nu ge er killar en guide till hur vi tjejer vill att ni ska agera i specifika situationer. Och ja, jag är fullt medveten om att alla tjejer inte gillar killar och alla killar inte tjejer och så vidare. Men eftersom detta är min blogg, och jag råkar vara tjej och gilla killar så kommer detta inlägg att formuleras därefter och baseras på mina erfarenheter och önskemål. (Och några av mina vänners). Det är dock fullt möjligt att använda dessa tips i även i relationer som inte utgör heteronormen. Byt bara ut orden kille och tjej till valfri preferens. Och just det, bara ”for the record” -Jag är en framåt tjej, jag sitter inte och väntar på att killar alltid ska ta initiativ eller höra av sig. I mina senaste förhållanden/relationer har jag varit mer initiativtagande. Men det finns vissa saker som jag förväntar mig att killen/personen jag har någon slags ”thing ”med ska göra. So, here it is. Läs och lär.

1.  Om någon slags romantisk/sexuell aktivitet har ägt rum (oavsett hur liten!) och ni faktiskt, typ gillar tjejen i fråga så vill vi att ni hör av er dagen efter. Alltid. Okej? Det räcker med ett sms, jag lovar! Killar, jag vet att detta är sjuhuhukt, ofantligt svårt och avancerat, så ni kan följa denna oumbärliga mall vid behov: ”Hej, läget? ” KLART!

JA, det är så enkelt, på riktigt. Ni behöver inte bemöda er med utlägg om hur fantastiska vi är, eller hur mycket ni tänker på oss, eller hur hela dagen varit. (Man får om man vill, men jag tänker mig att vi börjar med minimal effort. The basics liksom. OK?) Och bäst av allt, ett TVÅ-ORDS-SMS har alla tid med. Även om man typ ska spela SM-final i fotboll/bandy/golf eller skriver en doktorsavhandling eller jobbar övertid eller har tvättsuga eller 7 barn eller en hund eller är svårt sjuk eller är på dåligt humör eller har allmänt fullt upp. För om ni inte hör av er och skickar dessa två ord så kan det nämligen vara så att vi får för oss att ni trots allt inte gillar oss alls. Alltså inte ens lite. Eller att aktiviteten som ägde rum kanske inte alls var sådär sjukt mysig/sexig/nice/awesome som vi trodde när vi promenerade hem. Och JA, vi vet att detta är skittöntigt, och vi VILL inte bli så här osäkra och förvirrade. Men hur starka, feministiskt övertygade och självsäkra vi än är så börjar vi tvivla vid vissa tillfällen. Detta är ett av dem. Förstått? Bra, då går vi vidare.

2.   Ni ska alltid, alltid, alltid följa punkt 1. (Såvida inte synnerliga skäl finnes: Se undantag 1, 2 och 3 nedan.

Obs! Ovan anförda instruktioner gäller endast om intresse finns mellan parterna. Är så inte fallet kan ni strunta i punkt 1. (Fast då kan vi kanske strunta i det som ledde fram till hela punkt-1-situationen i första taget). Dock finns undantag från regeln.

Undantag 1: Om en överenskommelse finns mellan båda parter att man inte skall höras vid så behöver punkt 1 således inte följas.

Undantag 2: Om båda parter är införstådda med att ”aktiviteterna”  är ett tidsfördriv utan några som helst känslor behöver inget sms skickas dagen efter ovan nämnda ”aktivitet”.

Undantag 3: Ni har avlidit. Detta skulle rimligen omöjliggöra telefonkontakt från er sida och det kan tänkas att vi eventuellt, möjligen skulle acceptera detta som ursäkt. 

Bekräftelse

Hade ett samtal med en bekant för några dagar sen om bekräftelse. Hur viktigt det är, och att alla vill ha det. Jämt. I och med facebook, instagram, bloggar och andra sociala medier har det blivit så mycket enklare att få och ge bekräftelse, på gott och ont. Hur många gillar min status, min bild, min kommentar? Och framförallt VEM gillar? (Näthatet är förstås den största baksidan med dessa medier, men det får avhandlas i ett inlägg för sig.)

Alla vill ha bekräftelse. Alla behöver det. Dagligen. Jag har tänkt mycket på det där, det är så sant. Självklart är det viktigt att kunna bekräfta sig själv också. Att JAG tycker att jag är bra och duger. Men bekräftelse behöver vi få av andra också. Den som säger något annat måste ljuga! (Tror jag i alla fall...) Vi behöver få veta att vi är bra föräldrar, vänner, partners, idrottare, arbetare. Att vi är lite snygga och fina ibland. You name it!

Igår fick jag en underbar bekräftelsekick! På Ett Sverige för allas facebook-sida lade jag upp ett foto från Luleå Hockeys läktare på en banderoll med texten: Supportrar mot rasism.

Bilden har fått 358 likes, delats 27 gånger och nått över 6000 personer. Det är bekräftelse för mig. Att lilla jag, genom mitt initiativ Ett Sverige för alla, kan nå så många människor. Att så många uppskattar det jag gör och framförallt delar mina åsikter om ett öppet Sverige som är till för alla. Bekräftelse på att det jag gör kanske gör en liten, liten skillnad i världen. ...Aaaaaah. Den känslan. Obetalbar.