Hockey är trots allt bara hockey

Jag var på hockey ikväll. På väg till arenan kändes det som en viktig match. Några timmar senare brydde sig inte en enda själ i hela Coop arena om ifall Luleå vann eller förlorade. Ibland får man sig en tankeställare. Ibland får en hel idrottsarena sig en kollektiv tankeställare. Det var fruktansvärt, hemskt, sorgligt och lite vackert på samma gång. Ibland så förenar och förbrödrar idrott långt över klubbgränserna. Ikväll var en sådan kväll.

Det viktiga idag är inte ett idrottsresultat. Det viktiga idag är i stället att Oscar Sundh i HV71 har vaknat och kan sitt personnummer och kan röra armar och ben. Gud, om du finns, så Tack!

Jag tror alla vi som var på plats direkt kände att det inte såg bra ut när Oscar brakade i isen med huvudet före. Jag tror vi alla höll andan under de 16 minuter han låg medvetslös på isen och behandlades. Tills slut togs han ut på bår, med dropp, syrgas och fixerad nacke. Hela arenan var i chock och beslutet om att avbryta matchen kändes helt rätt. Det fanns inte en person i hallen som brydde sig om resultatet. Beslutet fick stående ovationer och Luleåklacken skanderade Oscar Sundhs namn. Det är inte ofta man ser sådant i hockey. På väg av isen åkte HV-spelarna fram till H-läktaren och applåderade Luleåsupportrarna. Det ser man ännu mer sällan. Men ikväll var en sådan kväll. Ikväll var hockey bara hockey. Vackert och sorgligt på samma gång.

Mindre vackert: Under hela tiden Oscar Sundh behandlades stod Per Ledin vid hans sida. Jag hade tänkt ägna det här inlägget åt att vara arg på de fåtal idioter i Luleås klack som hade mage att skandera "Ledin, Ledin, ditt jävla svin", när en frustrerad och skakad Ledin försökte få kameramannen att sluta filma hans medvetslösa lagkamrat genom att banka med klubban i plexiglaset. Jag blev så arg på dessa "luleåfans" att jag skakade. Och skämdes. Det tror jag hela hallen gjorde. Om något så fruktansvärt som det som skedde på isen ikväll någonsin skulle hända mig, så hoppas jag att jag har någon som Ledin på mitt lag. Någon som står upp för mig, och som säger ifrån när han tycker något är fel. Som sagt, jag hade tänkt ägna mitt inlägg åt det här. Men jag låter bli. Det får räcka sådär. Dom skäms nog tillräckligt.