Botox

So... About botox. Jag har länge funderat på att botoxa mig. Jag har jättemycket skrattrynkor kring ögonen. Det har stört mig en tid, jag har inte gillat det. Jag har egentligen inget alls emot skrattrynkor, tycker det är fint, men jag har så många, haha. Först var det ett skämt att jag tänkte botoxa mig, sen började jag fundera på det på allvar, kolla upp priser och kliniker och så.

 

Folk i min omgivning har tyckt att jag svamlat, att jag ska ha mina rynkor. Att dom är fina, kvinnliga och framförallt JAG. Jag har lyssnat och uppskattat dessa åsikter, men inte hållit med. Tills helt nyligen. Speglade mig en dag och började skratta, såg mina rynkor (som var fler än nånsin), och tyckte faktiskt att det var rätt snyggt. Jag såg liksom vuxen ut. Det gav mig lite pondus att ha dem. Fan, de klär ju mig, tänkte jag. Skön känsla.

Jag och mina rynkor

Så rynkorna blir kvar. Jag har haft ett riktigt jäkla roligt liv stundtals, skrattat så jag gråtit tusentals gånger. Det måste ju få synas! Högt som fan skrattar jag också, typ värsta hästgarvet. Och det är ju just det som är JAG.

 

Kram