Barndomsminnen...

Ikväll har jag varit en sväng hos Isabelle i min klass och surrat en massa med henne och dom andra tjejjorna. Var supertrevligt, jag behövde verkligen få prata av mig. Jag gillar verkligen tjejerna i min klass. Vi har alla rätt olika bakgrund, olika livsfilosofier och är i olika åldrar, men ändå förstår vi varandra så bra. Skönt att ha vänner man verkligen kan diskutera med. Idag har vi avhandlat graviditeter, politik, religion och barndomsminnen.

Jag kom att tänka på ett sånt fint minne jag har av min pappa från då jag var liten. Jag var nog en 7-8 år (? eller nåt sånt) och en kompis till mig hade en nagelfil. Jag var mycket fascinerad av henne och hennes filande, så när jag kom hem berättade jag för pappa om nagelfilen och deklarerade att en sådan ville jag minsann också ha. En stund senare kommer pappa från garaget. I handen har han en alldeles egen nagelfil åt mig, som han har tillverkat genom att klippa till sandpapper och limma fast på en glasspinne. Jag vet inte om jag sa det just då, men annars kommer det här nu: Tack snälla älskade pappa för den där nagelfilen. Vilken grej, att ta sig tiden att GÖRA en nagelfil till sitt barn. Förstår ni så fint.